Det blir lite långt mellan inläggen här men jag ska försöka skriva lite oftare. Det är lite som terapi att skriva faktiskt.
Just denna veckan ska Noah inskolas i förskolan och so far so good kan man väl säga. Han gillar att vara och leka med de andra barnen och leksakerna. Får se hur det blir när jag ska lämna honom i morgon. Elvina går ju i samma grupp så jag tror att det nog ska gå bra.
Jag har fått en 50% tjänst som börjar i mars och innan dess ska både Noah och Elis skolas in. Elis ska vara hos min vän som är dagmamma och det känns så bra att han kan få vara där och ta det lugnt och skrutta runt som en liten gosse som han behöver. Inte stora barngrupper osv.
Det känns ganska konstigt att veta att man är själv. Även om jag alltid varit den som tagit hand om barnen och hemmet så är det en orealistisk känsla att helt plötsligt veta att det är ingen som kommer hem. Ingen kommer och hjälper dig, helgerna är lika ensamma som veckorna… Men man vänjer sig vid det som allt annat tror jag. Just nu handlar allt om att få vardagen att gå runt med skola, jobb, allt som ska fixas och annat som rör separationen. Hu, trodde inte i min vildaste fantasi att jag skulle hamna här. Men, det man minst anar kan hända när som helst.
Men jag hittar mycket glädje i barnen. De är orädda, oförutsägbara och härliga. Ibland är det jobbigt att lyckas hålla ordning på allt och att tålamodet ofta känns som om det är för kort. Men de är det bästa jag har och betyder allt, allt, allt!
