Jag vet inte om det är en slump eller om det är Murphys law som har börjat jobba på mig stenhårt sedan jag bestämde mig för att köra mina 30 dagar av tacksamhet… Det är som om hela universum har gaddat sig ihop mot mig och min trötta hjärna och vill driva mig till kanten av vansinne och till en enorm härdsmälta. Men idag har verkligen varit hemsk och det är knappt förbi lunch ännu!
Dagen började med att jag vaknade och skulle lämna bilden på lagning igen (skitbil!!!, redan där var dagen förstörd ) och skulle ta med de tre minsta dit och bussa hem. Bara det är en bedrift när man är 9 månader gravid… Gabriel vaknade i tid och Elvina med. Noah som haft lite feber i går kväll sov längre och jag ville åta bli att väcka honom så länge som möjligt så han skulle få vila ut. När han väl tjoade att han var vaken så travade jag in och sen var det slut på friden…
Noah hade bajsat, inget nytt där… sånt händer. MEN! Idag hade han fått för sig att använda bajset som fingerfärg och smetat in hela sängen, sig själv och sängkläderna. Vad gör man då? Var börjar man? Min första tanke var att jag hade två alternativ…
1. Ringa in en exorcist till gossen och hämta bensindunken och elda upp sängen.
2. Backa ut, glömma vad jag sett och fortsätta som om inget hänt.
Men vid närmare eftertanke så inser jag att ingen av dem är verken särskilt produktiva eller smarta, så det var bara att hasa sig in, greppa tag i minst kladdiga kroppsdel och galoppera som en flodhäst mot duschen med pojken dinglande en armslängd från kroppen, av med kläder och blöja och duscha det illvrålande barnet som hatar rinnande vatten tills han var ren. Torka, klä på och lägga i mammas säng med välling och ta itu med sängen/bajskojan.
Man inser inte hur många spjälor det finns på en säng förrän man ska torka skit från VARJE, JÄKLA spjäla utan att kräkas eller gråta. När allt var borta, var vi sena till verkstaden och missade bussen hem. Det gav mig i och för sig tid att smita in och köpa desinfektionsmedel som jag nu dränkt hela sängen i. Nu är det bara tvätten kvar som vittnar om morgonens drama.
Men eländet slutar inte där…
Väl hemma igen, efter en hemsk bussresa med bråkiga barn, en snattare i storklass som tog plats på bussen och mer tjuriga barn… Så var vi hemma och jag inser att det är stopp i ena diskhon i köket, och propplösaren är slut. Toppen! Medan jag letar efter mer, lyckas jag välta ner en flaska med blommgödsel över mig och hela köksgolvet. Avgrundsvrålet i frustration och vanmakt fick barnen att stirra på mig som om jag förlorat det lilla vett jag verkar haft kvar. Varpå de frågar om jag kan tejpa toarullar till kikare. Mitt ansiktsuttryck fick dem att sakta backa in i matsalen för att vända om och sprinta iväg med högljudda skratt och leka att de var galna mammamonster.
Allt detta innan lunch… Hur ska resten av dagen bli? Kommer jag överleva?
Vem vet? Inte du. Vem vet? Inte jag…
Men du som läser, kan ju glädja dig åt, att detta var min dag och inte din. Skriv det i din tacksamhetslista… Det bjuder jag på!
Men vännen min! Usch å fy, vet inte om det hjälper det minsta om jag säger att allt går över? Stor styrke kram till dig!