Lindas blogg

Det här med att vara stark är inte så lätt. Det är ett tungt lass att dra att ta hand om barn. Ett barn är en hel del anvar och jobb. Har du 6 stycken är det ett never ending job, 24/7.

Hela helgen har präglats av magsjuka hos hälften av barnen och jag har haft feber. De som är friska har bråkat och gnällt konstant. Men det är inte bara det som är jobbigt. Hela livet känns just nu som om det går ut på att överleva, inte leva, utan överleva. Bara det, inget annat. Det finns inte utrymme till mer. Det är svårt att hålla skenet av normalitet uppe när man helst av allt vill krypa in under täcket och stanna där tills allt går över. Men sanningen är att det kommer inte gå över. Det är så här livet ser ut nu. Det kommer ingen hjälp. Det skeppet har seglat. Det är bara jag kvar som ska vara stark för alla, ensam, och jag är ingen superhjälte som vissa verkar tro. Någon sa till mig att ”det är tur att det är du och inte jag, för jag hade inte klarat det”. Men vadå? Vad har jag för val? Precis som att jag har någon brist på känslor som gör att jag kommer segla ur detta utan problem, eller att jag har någon superkraft utöver det vanliga.

När barnen ser så försöker jag hålla ihop mig själv tillräckligt för att visa en glad och normal fasad. Det är när ingen er som man bryter ihop. En snabb gråtstund i badrummet. När bakmaskinen går kan man gråta för då hör ingen. När alla sover. Men hur länge ska det vara så? Ska det alltid vara så här nu? Det är ett tröstlöst sätt att leva. Jag vill inte ha det så här, inte nu och inte för alltid. Men jag är inte säker på att det kommer ändras. Jag menar, det är väl knappast en saga man lever i? I verkliga livet kommer ingen prins på en vit häst och tar dig (och dina fyra barn) med sig till sitt kungarike i fjärran och så lever vi lyckliga i alla våra dagar. Nä, för detta är verkligheten, och där finns varken prinsar, fjärran kungadömen eller superhjältar. Här finns bara kaos, känslor, och tårar när ingen ser.