Har börjat tänka lite framåt på senaste tiden. Hur kommer livet att bli? Vad ska jag göra med mitt liv? Mitt i alla dessa frågor så kommer tanken att jag inte vill leva ensam med barnen i 18-20 år. Men, då kommer jag direkt till följdfrågan: Hur man kan lita på någon igen? Hur ska man ens VÅGA get yourself out there och göra sig sårbar för en annan människa när den man i en tredjedel av sitt liv har litat fullt på, en dag bestämde sig för att checka ut. Hitta något bättre, ett liv, en bättre framtid, utan dig?
Jag tror inte att de som inte varit med om något liknande kan förstå hur djupa spår ett sådant svek sätter i en människa. När man lovat att genom better and for worse, sickness and health, så ska man hålla ihop. Ta han dom varandra, VÄLJA varandra före allt annat. När man själv då levt i den illusionen och gett sitt allt, följt med vart livet än fört er, offrat blod, svett och tårar (på riktigt) ansträngt sig till sitt yttersta och sen, när allt kommer till kritan så är det inte bra nog. Du, var inte bra nog.
“When someone leaves you, apart from missing them, apart from the fact that the whole little world you’ve created together collapses, and that everything you see or do reminds you of them, the worst is the thought that they tried you out and, in the end, the whole sum of parts adds up to you got stamped REJECT by the one you love. How can you not be left with the personal confidence of a passed over British Rail sandwich?”
– Bridget Jones
Och om man nu, trots detta skulle träffa någon som man kan se vara en bra människa, någon som man kan se en framtid med, hur gör man då? Vad har man att erbjuda?
”Hej, här är jag med mitt trasiga, ihoplappade hjärta. Var snäll och ta inte sönder det igen?”
Sen, tänker jag att om någon då säger att ”ja visst ska jag vara snäll och inte ta sönder det”, så kommer det komma en vardag med vanliga, tråkiga dagar. Dagar när barnen bråkar, man är trött och livet inte var som det var innan. Man har förlorat lite av vad den andre såg som var spännande, fint och tilltalande. Man har sett varandra i mjukisbrallor, varit igenom magsjukor, pms, ja livet. Vad är det då som säger att denne inte bara en dag vänder sig om och säger ” Nä, det var inte så här jag hade tänkt mig. Du kan få tillbaka ditt trasiga hjärta och det är nog lite med sönder nu än innan.”
Hur skulle jag överleva det?
Hur vågar man?
Är det värt det?
Kram till dig från Skultuna <3. Även om det känns avlägset just nu, så kommer det att bli bättre. Låt det ta den tid det tar! Det tog mig tre år innan jag kände mig redo igen. Och den gången blev det bra ☺
Hjärtat <3 vet inte vad jag ska säga/göra…är här (mil bort tyvärr) men ett samtal när som helst du önskar! Kram