Nu har jag börjat jobba och det är min andra vecka. Det är ett roligt jobb och jag trivs bra. Det är inte mig jag oroar mig för. Det är Noah. Fick höra att Noah blir ledsen när jag lämnat honom och idag grät han när jag skulle gå. Han stod i fönstret och såg på mig när jag vinkade och log och han grät och ropade efter mig. Mitt leende var nog mest en grimash för mest av allt ville jag springa upp, hålla honom, klä på honom och åka hem igen och säga att vi aldrig med ska åka dit om han inte vill. Men instället vinkar jag, vänder mig och går gråtande till bilen och vet att det är 11 timmar tills jag ska hämta honom. Hur kan någon göra detta frivilligt? Jag vet att han har roligt på förskolan med, men att bara vända mig och gå gör fysiskt ont. Jag vill kräkas utanför bilen, men bristen på frukost gör det omöjligt. Sedan separationen har jag gått ner 6 kg och det är inte nån bedrift när man inte vill eller kan äta för det mesta. Jag är arg för att barnen har blivit satta i denna sitsen och kunde jag, så skulle jag leva på att odla min egen mat och föda upp djur. Men nu är det ju så att det inte går.
Jag vet att jag inte är den första eller den sista som ska gå igenom något liknande, men jag kan inte för mitt liv se hur jag ska ta mig igenom detta… Tillvaron är som ett svart hål många gånger och ibland vill jag bara släppa taget, slänga upp händerna i luften och säga ” jag ger mig! Sluka mig!” Men sen är det ju barnen, alltid barnen som tvingar mig hålla mig flytande. De stunder som är bra, är alltid tillsammans med dem. Vi läser mer sagor, spelar mer spel och gosar mer än någonsin. Jag uppskattar tiden jag har med dem så mycket mer nu än innan och jag hoppas att vi alla kommer helskinnade ur denna kvicksand.
Om någon har varit igenom samma sak eller liknande så kommentera gärna, för jag behöver alla tips jag kan få…
Usch, vilken situation ni hamnat i… 🙁 Har inga som helst tips att ge, men snubblade över en blogg för ett tag sedan, där en kvinna/mamma berättar om hur hon överlevde sin skilsmässa och allt som följde. Vet inte om du redan läst eller om det är nåt för dig, men tänkte dela länken iaf. https://thatgoodpart.wordpress.com/the-homey-and-me-love-story/ Kram!