Lindas blogg

Bråket om vem som ska ta sig var (i r*ven tydligen) pågår för fullt och både på facebook och bloggar läser man om alla som tycker om andras val, andras liv. Ni som känner mig och följt min blogg innan vet ju att jag är för att man ska få vara hemma om man vill det och att politikerna borde uppmuntra och inte försvåra valfriheten. Så jag antar att jag faller under gruppen ”o-stålmammor”?.

Helt ärligt, när jag läste rubriken att Ståmammor skulle ta sig i … ja du vet, så tänkte jag att detta är någon som inte gillar  hemmafruar. För är det något man är när man väljer att vara hemma och ta hand om barn, hem och familj, så är det en stålkvinna! Jag skulle nog säga att det är SVÅRARE att vara hemma på heltid än att jobba heltid och ha barnen på annat håll. Hur då, tänker säkert ni då. Jo, jag har valt bort fikaraster, lunchraster, ensamma toalettbesök och en lön i många, många år till förmån för mina barn. Inte till förmån för mig själv, utan för någon annan som just då är viktigare än jag. Det är min ståndpunkt.

Sen tycker jag att när vuxna kvinnor ber varandra att ta sig där solen aldrig skiner,så är vi väl ändå nere på sandlådenivå? Vad man än tycker så måste det väl finnas bättre sätt att uttrycka sina åsikter? Men som debattörer har de lyckats bra, då deras artiklar sprids som en löpeld. Är disskutionen dum? Onödig? Bakåtsträvande? Absolut inte!

Men det som jag tycker är tråkigt är att 50 talets hemmfru ideal ska ses som något dåligt. Allt var inte sämre förr. Vissa saker, ja, men inte allt. Om en kvinna 2014 väljer att stanna hemma med barnen längre än ”normalt” (läs 12-18 månader) så betyder inte det att man inte är för mäns och kvinnors lika värde, lika löner för samma arbete osv. Det betyder bara att man väljer att prioritera bättre? annorlunda än main stream svensken. Att man i några få år av sitt liv lägger sina egna karriärsplaner på hyllan till förmån för trygga barn och mysiga stunder hemma när barnen är små. Rätt som det är så är de stora eller vuxna och då kan alla hinna med en hel del karriär ändå om det är viktigt.

Men vadå? Inte ska man väl be alla andra om lov för hur man ska få leva sitt liv? Nej, alla måste få göra sina egna val, och ta sina egna konsekvenser. Jag kommer varken be om lov eller be om ursäkt till vilt främmande människor av andra åsikter för hur jag lever mitt liv. Det får jag stå för.

De enda jag står till svars för är min familj.

Varför ha så bråttom?

Medans ni alla tar varandra i brasan så kommer jag att baka bullar och ta solskenspromenader med min fanclub som ropar mitt namn och överöser mig med pussar, kramar och kärlek så fort jag kommer inom dörren -mina barn.

Peace out!